Igår var jag på marknad i Anderslöv, en liten ort på Söderslätt cirka mellan Ystad och Malmö. För mig var det första gången, men för Anderslöv var det den 42a. Sedan 1976, då var jag 17 år, har ”knallar, nöjen och mat” tagit över det lilla torget och huvudgatan längs väg 101. Inramad av hemsnickrade o målade skyltar med ”loppis”, swish-nummer och ”10 par för 100 kronor”… ”Sillamacka, våfflor, sugrörsdricka, tjocka och smala korvar”, en svag doft av friterat och stekos… Kramar, vänskapliga handslag, klingande skratt, getingar och förväntansfulla barn. Några karuseller i ena hörnan, marknadsstånd med strumpor, kvastar och korgar, rökt ål och rökta korvar, meterlånga tjocka lakris- och hallonremmar, magnetsmycken, oliver, honung, Foppatofflor, spettekaka och i år, -även några politiska partier som harmlöst bjöd in till frågor och information bakom sina vackra budskap, löften och storbilder på förföriskt leénde partiledare. Intresset verkade dock ganska ljummet både innanför och utanför deras bås. Men kanske ändå viktigt att vara där, på plats ”bland folket”? Undrar om det är detta som SD menar med ”Skånsk kultur?” men då har de nog inte varit här… En marknad är en mötesplats, för alla, alla. Sedan de så kallade urminnes tiderna har folk samlats på marknader för att köpa, sälja och utbyta både varor, skvaller och nyheter. Festa och fynda. Hej o kram och kära återseenden av gamla barndomskompisar, hemvändande semesterfirare och gamla grannar… och, det stora ömsesidiga folknöjet att ”se på folk”, där vi alla är sevärdheter för varandra.
Mitt i -några bord, plaststolar och träbänkar -framför en liten scen där en brokig mix av musik och sång framfördes. Det var därför jag var här, för att se ”LindaLee och Lasse” köra några låtar på sång och gitarr. Bygdens barn som återvänt. Så där stod jag och njöt i eftermiddagssolen, med min kära sambas sons flickvän på scenen och med Joakim, Malin, Edvin och Eline kring mig. En fin familjestund, att bara ”hänga” där tillsammans. Inklusive Fin sång och fin gemenskap, anspråkslöst och äkta. Det är befriande långt till Stureplan…
I bilradion påväg hem – nyheten att att Kofi Anan är död. Med vemod, sorg och eftertanke och farthållaren inställd på 70 km/h i den vackra sensommareftermiddagen genom böljande fält och havet vid sydsidan… Denna kloka visa vackra man -en av FNs och hela världens stora humanister, fredsambassadör och gränslösa globala människa har lämnat jorden. Men hans ande är evig och det är inte långt till Backåkra, Meditationsplatsen där PAX och kärleken har en tidlös fristad.
Lite senare läser jag om Aretha Franklin och att även den norske store världsmedborgaren, fredsmäklare och diplomaten Thorvald Stoltenberg gått bort. Sorgligt och tomt här, men himlen är nog fylld av fina samtal och soulsounds… Jag har ”12 par strumpor för 100 kronor” marknadsfynd i en påse. Skåne är underbart, med ett fönster öppet mot världen.
Ordresor och tankar under äppelträd och kokospalmer 